Vem är jag?

KJELL HAGLUND
MENTAL & ANDLIG INSPIRATÖR, VÄGLEDARE, VISIONÄR.
 
 
MIN STRÄVAN ÄR ATT VARA EN SJÄLENS KRIGARE BÅDE FÖR MIG SJÄLV OCH ANDRA , GENOM ATT HJÄLPA BÅDE MIG SJÄLV OCH ANDRA MÄNNISKOR ATT HITTA DEN VI EGENTLIGEN ÄR.

Under en del av mitt liv snurrade allt på fortare och fortare jag var engagerad i alldeles för mycket både genom att jag var egen företagare samt genom mitt stora engagemang inom idrottsrörelsen, jag startade projekt efter projekt, jag fyllde mitt liv med statusprylar, jag hann inte alls med, jag var uppknuten dygnet runt av olika engagemang och aktiviteter, detta innebar att jag började känna att pengar och livsstil faktiskt hade "köpt" mig just så som jag i inte tänkt mig att det skulle vara. Långt ifrån att vara en levande del av mitt eget liv, kände jag mig som en fånge i det. Där allt handlade om andras krav och förväntningar som hade blivit mina.

Något inom mig påminde ibland hur det kändes när jag fortfarande hade livskraften, lidelsen, hopp, optimism och energi. Det var en del inom mig som har vägrat att ge efter och acceptera de roller som tillhandahållits av en okänslig och ibland hårdhänt omvärld.

Den enkla sanningen var att jag inte levde det liv jag vill leva. Jag levde ett liv
som tillfredsställde många andra människor, de flesta av dem välmenande, men inte för mig själv. Jag gjorde det jag gjorde, för att det förväntas av mig utifrån de roller som jag valt. Det började jag sakna hänförelse och entusiasm. Jag struntade i mina inre drömmar om hur livet borde vara, men att göra det var svårt och blev allt svårare. Att vara någon och något jag inte var, är det svåraste jag någonsin gjort. Jag gjorde det jag gjorde, helt enkelt för att det förväntas av mig utifrånmitt livsmönster det vill säga mina livslögner och anpassningsförmåga det som jag hade fått med mig från min uppväxttid.

Ibland hörde jag min egen inre röst som ropade på befrielse, men jag reagerade inte utan allt gick på i en rasande fart inne i centrifugen fortare och fortare. Då och då ställde jag mig frågan, betyder det egentligen något alls att känna att det är rätt och att vara hängiven? Att känna att hela livet bör vara meningsfullt? Var jag en löjlig romantiker som trodde att jag kunde leva ett annat liv, finns det över huvudtaget något annat liv att leva? Då alla människor lever ett likadant liv. Borde jag inte vara tacksam för att jag var så rikt välsignad med allt sådant som alla andra verkar uppskatta högt? Såsom en underbar fru och barn, eget företag som går bra samt en "meningsfull" fritidssysselsättning.

Jag hatade ibland mig själv för att jag dragits in i centrifugen så djupt att det kändes som om jag inte kunde komma ur den. Jag kände ibland att jag hatade min livsstil. Jag hatade det jag gjorde och jag var fånge i ett liv jag inte tyckte om. Jag sålde mig och ställde upp på andras krav och förväntningar inte mina egna. Jag hade ingen känsla för det jag gjorde, jag gjorde bara det som behövde göras och det blev svårare för var dag som gick. Jag borde vara nöjd med mitt liv, men det var jag inte på långa vägar. Jag lurade bara mig själv. Jag kände att jag schabblade bort mitt liv och att jag höll på att kvävas. Jag hatade mina självpåtagna plikter. Jag förlorade all livskraft. Jag var trött på att vara trött. Jag var trött på att inte vakna upp med glädje på morgonen. Jag var trött på att inte få vara stolt över mig själv och vad jag gjorde. Det var ingen annans fel, det var mitt eget. Jag hade gjort så här mot mig själv för att jag var för feg för att stå upp för mig själv. Att vara någon och något jag inte är, är det svåraste jag någonsin gjort.

Innerst inne kände jag mig som en piskad åsna, där en stor del av mitt liv var rena pesten! Jag hatade mig själv för att jag dragits in i det här livet så djupt att det kändes som om jag inte kunde komma ur det. Jag hatade stället vi bodde på. I början var allt perfekt med en livstillvaro som jag tyckte om, både arbetet samt min fridssysselsättning var toppen, jag tyckte även om stället vi bodde på. Men sedan kände jag mig fast i mitt liv som en fånge i det liv jag hatade. Jag sålde mig och ställde upp på andras krav och förväntningar inte mina egna. Jag hade ingen känsla för det jag gjorde, jag gjorde bara det som behövdes helt mekaniskt och det blev allt svårare och svårare för varje dag som gick. Jag borde egentligen varit helt nöjd med det liv jag levde, men det var jag inte, inte på långa vägar. Jag kände att jag lurade min hustru och mina barn, för att jag inte var mig själv. Jag kände att jag slösade bort år av mitt liv. Jag ville inte ställa till det, men jag hatade mina själv påtagna plikter. Men jag var så uppslukad av att befinna mig i centrifugen att jag inte visste vad jag egentligen skulle vilja göra.



Naturligtvis är detta ingen stor tragedi. Vadå. "Stackars liten, som måste äga och jobba på ett väl fungerade företag hela sommarhalvåret!" Samt måste fylla hela vinterhalvåret med en fritidssysselsättning som han tyckte om från början. Med bästa vilja i världen så kan man inte tycka synd om en sån kille.

När allt kommer omkring var mitt äktenskap jättefint och familjelivet i det stora hela storartat. förutom på somrarna. Kunde jag inte nöja mig med det och bara fortsätta att hålla på? Jo. Men det blev allt svårare för varje dag som gick, dagar som blir till veckor, månader och år. Ibland hörde jag en röst, min egen inre röst, ropa på befrielse, men jag reagerade inte. Ibland är det lättare att bara låta bli att tänka på det.

Jag rationaliserade bort det faktum att jag faktiskt skulle vilja ge upp allt och ägna mig åt något jag verkligen känner för, men jag "har ju mitt ansvar". Jag hade ju en underbar fru och barn eget hus osv. Jag undrar om det verkligen var det som hållit mig tillbaka eller om jag helt enkelt var rädd. Kanske skulle jag inte klara av något annat eller få något annat arbete. Jag tycktes inte känna av den självsäkra sidan av mig själv lika bra som förr. Den finns där, men kontakten har blivit svag, en bild som en gång var skarp och klar har blivit blek och suddig.

Jag levde ett liv i otakt med mig själv. Innehållet i mitt liv, de val jag gjorde, var oförenligt med den jag var och vad jag ville. Jag gjorde saker utan att ha hjärtat med och gjorde inte det jag brann för. Å ena sidan hade jag skapat en zon där jag var trygg, därför att livet var stabilt och förutsägbart som en klockas tickande. Problemet var att allt jag valt att göra hade jag valt för att tillfredsställa andra och motsvara deras krav och förväntningar, utan att mina egna behov och önskningar blev tillgodosedda. Jag var bedrövad och kände mig eländig. Hade jag fått frågor som "Är det den här sortens liv du vill leva"?, "Är det här livet som du önskat dig"?, "Uppfyller det här dina mål i livet, meningen med att leva"?. Skulle jag har varit tvungen att svara. "Inte på långa vägar". Jag visste att jag inte levde det liv som varit ämnat för mig. Jag visste att det var något fel med mitt liv, men under de här åren undvek jag att ta tag i saken eftersom det verkade enklare att låta allt rulla på och inte att oroa någon. Istället för att ta itu med tristessen, känslan av leda som jag bar med mig överallt, istället för att söka reda ut vad det var som störde mig, valde jag att fortsätta som förut. Otroligt korkat, men inte desto mindre sant.

Som en fiende, som jag kände lika väl som en nära vän, lärde jag känna den gnagande tomheten i ett liv i otakt. Jag försummade mig själv och levde för
andra, för behov och mål som inte var mina egna. Jag förrådde den jag var och accepterade istället ett utifrån konstruerat jag som åt sig inåt. Jag svek mig själv. Mitt liv och mina erfarenheter grundades på ett bedrägeri och fantasi.

Det mesta av det jag gjorde, och som skulle ha varit helt okej om det hade varit det jag hade hängivelse för, var lika onaturligt för mig som det skulle vara för en björn att försöka flyga. Det är inget fel med att försöka flyga, om man är en fågel och inte en björn. Jag älskade och älskar min familj, men allt annat i mitt liv kändes som en smärtsam och påtvingad prövning eftersom det jag gjorde inte kom från hjärtat.

Det hade inte med mitt inre sanna jag att göra. Och till allt detta negativa kom
den totala bristen på positiva faktorer. Jag upplevde inget spännande och hade inte roligt. Jag gjorde inget som kändes meningsfullt. Jag gjorde inte det jag var bra på och fyllde därför inte min uppgift här i livet. Jag avslutade aldrig en dag med att säga till mig själv. "Bra, du kan vara stolt över dig själv och vad du åstadkommit idag"! Jag behövde en sådan känsla, men jag kände den aldrig när jag såg mig i spegeln. Jag behövde känna att jag hade en meningsfull uppgift, men det gjorde jag inte, jag hade inget mål, ingen vettig uppgift. Ingenting fyllde mig med glädje utom samvaron med min familj. Absolut ingenting. Det var helt enkelt inte bra.


Slutligen så blev det som det blev, i efterhand så vet jag att jag straffade ut mig själv, det vill säga det var mitt sanna jag som ville komma till uttryck, och det gjorde jag genom att jag begick ekonomisk brottslighet, vilket sedermera resulterade i ett fängelsestraff, under tiden före och under samt efter fängelse -straffet, först då kom jag till en klar insikt om vem jag var och hur jag ville leva mitt liv i fortsättningen och min slutsats var den att vi människor inte lever de liv vi vill leva utan vi lever våra liv utifrån andras krav och förväntningar, där vi bara blir värderade efter vad vi gör, har och presterar inte efter vem vi är, utan att någon gång lyssna inåt i oss själva för att ta reda på vem vi egentligen är, och vad vi vill stå för och vad vårt syfte är med att leva. Detta och många andra insikter om hur jag ville leva mitt liv, finns presenterade på den här hemsidan och mina andra hemsidor och i mina böcker.




Detta innebar att jag slutligen kunde jag fullständigt montera ner de delar av mitt liv som inte var "jag" och bygga vidare på det som kändes rätt för mig. När jag väl slutat leva ett liv som inte stämde för mig och börjat lyssna till min egen inre röst, mina egna behov och önskningar, så förändrades min livsupplevelse enormt Jag fick inte tillbaka de meningslösa åren, men de är nu ett minne blott, eftersom jag dag för dag kan se hur de ersätts av ett liv som är helt och odelat mitt.

Jag kommer aldrig att helt glömma smärtan och tomheten i det liv jag levde de där meningslösa åren och det vill jag inte heller. Efter att ha tillbringat ett stort antal år i det öde landet vet jag nu att det inte är något jag vill återvända till. Jag ska aldrig leva utan känsla och entusiasm för det jag gör bara för att det är tryggt, förväntat eller enkelt. Jag skulle hellre svälta istället för att inte arbeta med det jag älskar hellre det än att förråda mig själv igen, även om jag så fick guld och gröna skogar för det. Om du någonsin hållit på med något riktigt dumt en längre tid och sedan slutat och genomfört en förändring, så vet du hur det känns. Du ser tillbaka och säger "Gode gud, hur kunde jag vara så korkad. Jag har slösat bort så mycket tid"!

Så nu kan du föreställa dig hur jag kände det när jag började förändra mitt liv. Enorm lättnad. Jag slapp loss och om du fortfarande är fast, vill jag få loss dig också. Bli inte rädd nu: Jag ska inte skjuta ditt äktenskap i sank eller splittra din familj. Att leva ett liv som inte passar dig betyder inte nödvändigtvis att du lever på fel plats har fel yrke, fel tidsplanering eller ens att du lever tillsammans med "fel" människor. Den "räddning" jag talar om kommer inifrån dig själv. Vad det alltid handlar om är hur du gör det du gör nu. Det handlar alltid om inifrån och ut när du är sann mot dig själv. Jag gör fortfarande en del saker jag gjorde förr, jag gör det bara på ett mycket annorlunda sätt och prioriteringarna är mina egna, inte någon annans. Det handlar alltid om att finnas där för sin egen skull, att vara sin egen bästa vän.