I den västerländska traditionen har vi fått lära oss mycket om negativitetens och syndens natur, men vi har aldrig fått höra att en av de största synderna är det liv som aldrig levs. Vi kommer till världen för att till fullo uppleva allt som vaknar inom oss och allt som kommer i vår väg.
Det är en sorglig upplevelse att sitta vid dödsbädden hos någon som är ångerfylld att höra honom säga att han så gärna skulle vilja ha ytterligare ett år så att han hann göra allt det han alltid drömt om, men trott att han inte kunde göra förrän han gått i pension. Han har alltid skjutit sina drömmar på framtiden.
Det finns många människor som inte lever det liv de skulle vilja. Mycket av det som håller dem tillbaka från att uppfylla sitt öde finns egentligen inte. Det är bara bilder i huvudet. Det är inga verkliga hinder. Vi borde aldrig låta vara rädslor eller andras förväntningar sätta gränserna för vårt öde.
Vi som fortfarande har tid är privilegierade. Men vi har bara ett liv och det är så onödigt att skärma av det med rädsla och falska hinder. Irenaeus, som var en fantastisk filosof och teolog under andra århundradet efter Kristus, sade: "Guds härlighet är den människa som lever fullt. Det är underbart att tänka sig att den verkliga gudomligheten är den närvaro där allt harmonierar - skönhet, enighet, kreativitet, skapandekraft, mörker och negativitet.
Den gudomliga älskar den fulla närvaron i livet. Om man tillåter sig att bli den människa man är stämmer plötsligt allt överens. Om du lever det liv du älskar får du trygghet och lycka. Inte sällan beror den stora bristen på lycka inom och omkring oss på det faktum att vi inte lever det liv vi älskar, utan snarare det liv vi förväntas leva. Vi har inte samma rytm som vår personlighets dolda signatur och ljus.
Varje själ har en unik form. Det finns ett förborgat öde för varje människa. När man strävar efter att upprepa vad andra har gjort eller tvingar sig själv in i en annan form förråder man sin individualitet.